Print

Vi på Saltkråkan

Original Text

En dag i juni

 

Gå ner till Strandvägskajen i Stockholm en sommarmorgon och se om där ligger en liten vit skärgårdsbåt med namnet Saltkråkan I. Om det gör det, så är det den rätta båten och man har bara att gå ombord. Prick klockan tio kommer hon att klämta till avgång och backa från kajen, för nu skall hon ut på sin vanliga färd, den som slutar vid öarna ytterst i havsbandet. Saltkråkan I är en målmedveten och energisk liten båt, hon har gått den här traden i mer än trettio år och tre gånger i veckan, antagligen förstår hon inte att hon plöjer farvatten som inte liknar något annat på jorden. Över vida fjärdar och genom smala sund, förbi hundra gröna holmar och tusen gråa skär stävar hon fram helt oförtrutet, det går inte fort, och solen står redan lågt när hon kommer till sin sista brygga, den på Saltkråkan, ön som har gett henne sitt namn. Längre ut behöver hon inte gå. Bortom Saltkråkan är öppna havet med kala kobbar och skär, där ingen bor mer än ejder och mås och annan sjöfågel.

Men på Saltkråkan bor det människor. Inte många. På sin höjd tjugo stycken. Det vill säga om vintern. Om sommarn kommer där sommargäster.

Just en sådan där sommargästfamilj fanns med på Saltkråkan I en dag i juni härom året. Det var en far och hans fyra barn, Melkerson hette de, stockholmare var de, ingen av dem hade varit på Saltkråkan förut. Därför var de nu mycket förväntansfulla, i synnerhet Melker, pappan.

"Saltkråkan", sa han. "Jag tycker om namnet. Det är därför jag har hyrt där."

Malin, hans nittonåring, såg på honom och skakade på huvudet, å, att ha en sån lättsinnig far! Han skulle fylla femtio snart, men han var impulsiv som ett barn och mer pojkaktig och bekymmerslös än små egna pojkar. Nu stod han där, ivrig som en unge på julafton, och väntade att alla skulle vara lyckliga över hans påhitt att hyra sommarnöje på Saltkråkan.

"Det är likt dej", sa Malin, "det är alldeles precis likt dej att gå och hyra sommarnöje på en ö som du aldrig har sett, bara för att du tycker att namnet låter bra."

"Så trodde jag att alla människor gjorde", försvarade sig Melker, men sedan teg han och tänkte efter. "Eller kanske man måste vara författare och mer eller mindre vansinnig för att göra en sån sak? Bara ett namn. .. Saltkråkan, haha! Andra människor kanske far och tittar för^t."

"En del gör det, ja! Men inte du!"

"Nåja, jag är på väg nu", sa Melker obekymrat. "Jag far och tittar nu!"

Och han såg sig omkring med glada blå ögon. Han såg allt som var honom kärt, dessa bleka vatten, dessa öar och holmar, dessa gråa skär av hederligt svenskt urberg, stränderna med sina gamla hus och bryggor och sjöbodar... han kände att han ville sträcka ut handen och klappa alltsammans. I stället tog han Johan och Niklas om nacken.

"Förstår ni att det är vackert? Förstår ni att ni är lyckliga som får bo mitt i det här hela sommarn?"

Johan och Niklas sa att de förstod det, Pelle sa att han också för­stod det.

"Nå, men varför jublar ni inte då", sa Melker. "Får jag be om lite jubel!"

"Hur gör man", undrade Pelle. Han var bara sju år och kunde inte jubla på befallning.

"Man råmar", sa Melker och skrattade okynnigt. Sedan försökte han själv råma lite och hans barn fnissade tacksamt.

"Du låter som en ko", sa Johan, och Malin invände:

"Ska vi inte för säkerhets skull vänta med att råma, tills vi har sett huset du har hyrt?"

Det tyckte inte Melker.

"Huset, det är underbart, det sa agenten. Och man får ju tro folk på deras ord. Ett riktigt sånt där trivsamt gammalt sommarnöje, det försäkrade han."

"Å, om vi vore framme snart", sa Pelle. "Jag vill se det där sommarnöjet nu genast."

Melker tittade på sin klocka.

"Om en timme, min lille gosse! Vid det laget kommer vi att vara ordentligt hungriga allihop, och kan ni gissa vad vi gör då?"

"Äter", föreslog Niklas.

"Just det. Vi sätter oss ute på tomten i solskenet och äter den underbart goda lilla måltid som Malin har lagat åt oss. I gröngräset, förstår ni... vi bara sitter där och känner att det är sommar!"

"Oj", sa Pelle, "nu råmar jag snart."

Men sedan bestämde han sig för något annat. Det var en timme kvar hade hans far sagt, och än fanns det väl saker att göra på den här båten. Det mesta hade han redan stökat undan. Han hade klättrat i alla trappor och kikat i alla spännande skrymslen och vrår. Han hade stuckit in näsan i styrmans hytt och blivit bortkörd därifrån. Han hade gjort en liten visit i matsalen och blivit bortkörd därifrån. Han hade försökt komma upp till kapten på kommandobryggan och blivit bortmotad. Han hade stått och kikat ner i maskinrummet på alla mojänger och vevstakar som dunkade och gick runt. Han hade hängt över relingen och spottat ner i det fräsande vita skum som båten rev upp. Han hade druckit sockerdricka och ätit bullar på akterdäck. Han hade kastat bullbitar åt hungriga måsar. Han hade pratat med nästan alla människor ombord. Han hade prövat hur fort han kunde springa från för till akter och han hade gått i vägen för besättningskarlarna varenda gång som båten la till vid en brygga och gods och bagage skulle langas i land. Ja, han hade gjort allt som en sju års pojke vanligtvis gör ombord på en skärgårdsbåt. Nu såg han sig omkring efter något nytt, och då upptäckte han ett par passa­gerare som han inte hade lagt märke till förut. Långt borta på akter­däck satt en gubbe med en liten flicka bredvid sig. Och på bänken bredvid flickan stod en fågelbur med en korp i. En livslevande korp! Det satte fart på Pelle. Ty han älskade alla slags djur, allt som levde och rörde sig, flög eller kröp under himmelens fäste, alla fåglar och fiskar och fyrfotingar. 'Små trevliga små djur' kallade han dem allesammans, och dit räknade han också grodor och getingar, gräshoppor och skalbaggar och andra småkryp.

Men just nu fanns där alltså en korp, en livslevande korp!

Den lilla flickan log ett älskligt, tandlöst leende mot honom när han stannade framför buren.

"Är det din korp", frågade han och stack in ett pekfinger mellan spjälorna för att om möjligt klappa korpen lite. Det skulle han inte ha gjort. Korpen högg efter honom och han drog kvickt tillbaka handen.

"Akta dej för Hoppiland-Kalle", sa flickan. "Ja, det är min korp ... det är det väl, morfar?"

Gubben bredvid henne nickade.

"Visst! Visst är det Stinas korp", förklarade han för Pelle. "När hon är hos mej på Saltkråkan åtminstone."

"Bor ni på Saltkråkan", sa Pelle förtjust. "Det ska jag också göra i sommar. Pappa och vi ska bo på Saltkråkan, menar jag."

Gubben tittade intresserat på honom.

"Jaså, minsann. Då är det väl ni som har hyrt i gamla Snickar-gården då?"

Pelle nickade ivrigt.

"Ja, det är vi. Är det trevligt där?"

Gubben la huvudet på sned och såg ut att tänka efter. Sedan gav han till ett litet lustigt skrockande skratt.

"Visst! Visst är det trevligt. Beror på hur man tycker förstås."

"Hur så", sa Pelle.

Gubben skrockade till igen.

"Ja, antingen tycker man om när det regnar in genom taket eller gör man det inte."

"Eller gör man det inte", kom det som ett eko från flickan. "Jag gör det inte."

Pelle blev lite fundersam. Det här måste han nog berätta för pappa. Men inte just nu. Just nu måste han titta på korpen, det var alldeles nödvändigt. Den där Stina ville gärna förevisa honom, det märktes. Det var nog roligt att ha en korp som folk kom och ville titta på, allra helst en stor pojke som han själv. Och visserligen var Stina bara en liten jäntunge, högst fem år, men för korpens skull var Pelle villig att göra henne till sin lekkamrat för sommaren eller i varje fall tills han hade hittat någon bättre.

"Jag kan komma och hälsa på dej nån dag", sa han nådigt. "I vilket hus bor ni?"

"I ett rött", sa Stina, och det var ju alltid en ledtråd men heller inte stort mer.

"Du kan fråga var gubben Söderman bor", sa hennes morfar, "för sir du, det vet varenda människa."

Korpen skränade hest i sin bur och verkade orolig. Pelle försökte om igen sticka in ett finger till honom och om igen högg korpen efter honom.

"Han är klok, må du tro", sa Stina. "Klokast i världen säjer mor­far."

Det tyckte Pelle var skryt. Varken Stina eller hennes morfar kunde väl veta vilken fågel som var klokast i världen.

"Min farmor har en papegoja", sa Pelle. "Och hon kan säja 'Far ända in i baljan'!"

"Vad är det för svårt med det", sa Stina. "Det kan väl min farmor också."

Då gapskrattade Pelle.

"Det är väl inte farmor som säjer det heller. Det är papegojan vetja!"

Stina tyckte inte om att man skrattade åt henne. Nu blev hon för­närmad.

"Då ska du säja det då, så att man förstår det", sa hon buttert. Sedan vände hon på huvudet och tittade ihärdigt ut över relingen, hon ville inte prata med den där dumma pojken mer.

"Hej då", sa Pelle och stack i väg för att ta reda på sin egen kringspridda familj. Han hittade Johan och Niklas uppe på övre däck, och så fort han såg dem, visste han att något var på tok. Båda två verkade så bistra att Pelle blev ängslig - hade han gjort något som han borde ha dåligt samvete för?

"Vad är det", frågade han oroligt.

"Titta där", sa Niklas och pekade med tummen. Och då såg Pelle. Lutad mot relingen en bit längre bort stod Malin och bredvid henne en lång ung man i ljusblå polotröja. De pratade och skrattade, och han med polotröjan tittade på Malin, deras Malin, som om han helt plötsligt hade hittat en liten fin guldklimp där han minst hade väntat det.

"Så nu är det färdigt igen", sa Niklas. "Jag trodde det skulle bli bättre, när vi kom bort från stan."

Johan skakade på huvudet.

"Jo, det kan du inbilla dej! Du kan sätta Malin på en liten kobbe mitt ute i Östersjön och inom fem minuter kommer det en kille sim­mande och ska nödvändigt upp på just den kobben."

Niklas blängde på polotröjan.

"Tänk att man inte kan få ha sin egen syster i fred! Man borde sätta upp en sån där skylt bredvid henne ... 'Ankring förbjuden'! "

Sedan tittade han på Johan och de småskrattade båda. Det var ju inte riktigt på allvar som de protesterade när någon kom och började uppvakta Malin, vilket enligt vad Johan påstod hände ungefär en gång i kvarten. Inte riktigt på allvar, ändå fanns där trots allt en liten hemlig ängslan hos dem - tänk om Malin en vacker dag gick och förälskade sig så pass att det slutade med förlovning och gifte och sånt där!

"Hur skulle vi klara oss utan Malin", brukade Pelle säga och det var vad de tänkte och kände allesammans. Ty Malin var familjens ankare och stöttesten. Ända sedan deras mor dog, när Pelle föddes, hade hon varit som en mamma för alla pojkarna Melkerson, Melker inberäknad. En späd och barnslig och ganska olycklig liten mamma de första åren men undan för undan allt mer kapabel att 'snyta och tvätta och skälla och baka bullar' - det var så hon själv beskrev vad hon höll på med.

"Men du skäller bara när det verkligen behövs", försäkrade Pelle alltid. "För det mesta är du len och god och snäll som en kanin."

Tidigare hade Pelle inte förstått varför Johan och Niklas ogillade Malins kavaljerer. Han hade varit alldeles trygg och säker på att Malin var något som i all evighet skulle tillhöra familjen Melkerson, hur många polotröjor som än kretsade omkring henne. Det var Malin själv som utan att veta det gjorde slut på hans lugn. Och det hände en kväll när Pelle låg i sin säng och försökte somna. Det gick inte, för Malin sjöng för full hals i badrummet strax intill. Hon sjöng en visa som Pelle aldrig hade hört förr, och några ord i den visan träffa­de honom likt ett klubbslag, där han låg.

"Som just har tatt studenten och gift sej och fått barn..." sjöng Malin utan att ana vad hon ställde till.

"Som just har tatt studenten" ... ja, men det var ju det Malin hade gjort! Och sedan ... sedan var det förstås bara att vänta på resten! Pelle började svettas, där han låg. Nu förstod han hur det skulle bli, tänk att han inte hade begripit det förut! Malin skulle gifta sig och försvinna, de skulle bli ensamma med bara tant Nilsson som kom fyra timmar om dagen och sedan gick sin väg.

Det var en outhärdlig tanke och Pelle rusade förtvivlad in till sin far.

"Pappa, när ska Malin gifta sig och få barn", frågade han med darrande röst.

Melker höjde förvånad ögonbrynen. Han hade inte hört att Malin hade några planer i den vägen, och han förstod inte att det för Pelle var en fråga om liv och död.

"När ska det bli", envisades Pelle.

"Om den dagen och den stunden veta vi intet", sa Melker. "Det är inget som du behöver grubbla på, min lille kille."

Men grubblat hade Pelle gjort sedan dess, inte varje stund, inte ens varje dag, men med jämna mellanrum, när det fanns särskild anledning. Som just nu till exempel. Pelle glodde bort mot Malin och polotröjan. De höll visst på att säga adjö åt varann som tur var. Polotröjan skulle tydligen av vid nästa brygga.

"Hej då, Krister", ropade Malin, och polotröjan ropade tillbaka:

"Jag tittar över med motorbåten nån dag och ser om jag kan hitta dej."

"Det tycker jag du ska ta och låta bli", mumlade Pelle argt. Och han bestämde sig för att be pappa sätta upp en sådan där skylt som Nik­las hade talat om: 'Ankring förbjuden' skulle det stå på Snickargårdens brygga, det skulle Pelle se till.

Det hade nog varit lättare att få ha Malin i fred, om hon inte varit så söt, det förstod Pelle. Inte för att han hade tittat efter så noga, men han visste att hon var söt. Det sa alla människor, de tyckte det var vackert med ljust hår och gröna ögon, sådana som Malin hade. Det tyckte nog han med polotröjan också.

"Vad var det där för en vidring", frågade Johan när Malin kom fram till dem.

Malin skrattade.

"Ingen vidring alls. En som jag träffade på Bosses studentskiva. Rätt så trevlig."

"En specialvidring", sa Johan hårdnackat. "Honom ska du akta dej för, skriv opp det i din dagbok."

Malin var inte för inte dotter till en författare. Hon skrev hon också, men bara i sin hemliga dagbok. Där förde hon in sitt hjärtas tankar och drömmar och dessutom alla pojkarna Melkersons bedrif­ter, även Melkers. Hon brukade hota dem med det där:

"Vänta bara tills jag låter trycka min hemliga dagbok. Då blir ni avslöjade allihop in på bara skinnet."

"Haha, du blir nog avslöjad själv allra värst", försäkrade Johan. "För du är väl noga med att föra in alla dina schejker i tur och ordning ?"

"Gör ett register, så du inte hoppar över nån i hastigheten", före­slog Niklas. "Per XIV Olof, Karl XV Karlsson, Lennart XVII och Åke XVIII. Det kan bli en liten snygg regentlängd, om du får hållas."

Och just nu var både Johan och Niklas övertygade om att han i polotröjan skulle bli Krister XIX.

"Jag skulle bra gärna vilja veta, hur hon beskriver honom i sin dagbok", sa Niklas.

"Specialvidring med snaggat hår och egenkär uppsyn", föreslog Johan. "Allmänt lös och otrevlig."

"Jo, det kan du inbilla dej att Malin tycker", sa Niklas.

 

Men Malin skrev inte ett ord om Krister XIX i sin dagbok. Han hoppade av vid sin brygga utan att lämna några spår i hennes sinne. Och bara en kvart senare hade Malin ett mycket mer uppskakande möte som kom henne att glömma allt annat. Det var när båten stä­vade in mot nästa brygga och hon första gången såg Saltkråkan. Om det mötet skrev hon i dagboken:

 

Malin, Malin, var har du varit så länge? Den här ön har legat och väntat på dig, lugnt och stilla har den legat här ute i havsbandet med sina rörande små sjöbodar, sin gamla bygata, sina gamla bryggor och fiskebåtar och med all sin hjärtslitande skönhet, och du har inte ens vetat det, är det inte hemskt? Jag undrar vad Gud tänkte, när han gjorde den här ön? 'Jag vill ha lite blandning' tänkte han nog. 'Kargt ska det vara, skrovliga grå klippor vill jag ha. Vänt ska det vara, gröna träd, ekar och björkar, blomsterängar och blomstersnår, jo, för jag vill att hela ön ska flyta av skära törnrosor och vit hagtorn i stora drivor den junidag om tusen millioner år, när Malin Melker son kommer dit.' Ja, kära Johan och Niklas, jag vet vad ni tänker, om ni tjuv­läser det här, men det låter ni bli: Får man vara så inbilsk? Nej, jag är inte inbilsk, jag är bara glad, förstår ni, för att Gud hittade på att göra Saltkråkan just så här och inte annorlunda och för att han sen hittade på att lägga ner den som en juvel längst ute i havsbandet, där den har fått vara i fred och förbli sig lik ungefär som han hade tänkt den och för att jag har fått komma hit.

 

Melker hade sagt:

"Ni ska få se att varenda kotte är nere på bryggan för att titta på oss. Vi kommer att göra sensation."

Riktigt så blev det inte. Det hällregnade när båten la till, och på bryggan stod en enda liten människa och en hund. Människan var av kvinnokön och ungefär sju år. Hon stod stilla, liksom uppvuxen ur bryggan, regnet sköljde över henne men hon rörde sig inte. Man kunde tro att Gud gjorde henne på samma gång som ön, tänkte Malin, och ställde henne där, att vara öns härskarinna och väktare till evig tid.

 

Så liten har jag aldrig känt mig, skrev Malin i dagboken, som när jag inför det barnets ögon måste gå över landgången i strömmande regn och fullastad med prylar. Hon hade en blick som liksom såg allt. Jag tänkte, att det där måste vara Saltkråkan själv och blir vi inte accepterade av den ungen, så blir vi aldrig accepterade här på ön. Därför sa jag inställsamt som man gör till små barn: "Vad heter du?"

"Tjorven", sa hon. Bara en sån sak! Kan man verkligen heta Tjorven och se så majestätisk ut?

"Och din hund", sa jag.

Då tittade hon mig stadigt in i ögonen och frågade lugnt:

"Vill du veta om det är min hund eller vill du veta vad han heter?"

"Bägge sorterna", sa jag.

"Det är min hund och han heter Båtsman", sa hon, och det var som om en drottning nedlät sig att presentera sitt favoritdjur. Vilket djur förresten! Det var en S:t Bernhardshund, den största jag har sett i mitt liv. Han var majestätisk på samma sätt som sin matte och jag började tro att alla varelser på den här ön var av samma slag och skyhögt överlägsna oss små stackare från stan. Men då kom där en vänlig själ ångande — det visade sig vara öns handelsman, och han var visst gjord efter vanliga mänskliga mått, för han hälsade så snällt på oss och önskade oss välkomna till Saltkråkan och talade om att han hette Nisse Grankvist utan att vi behövde fråga honom. Men sen yttrade han något förvånansvärt.

"Gå hem, Tjorven", sa han till det majestätiska barnet, tänk att han tordes och tänk att han var far till ett sådant barn! Men det hjälpte inte mycket.

"Vem har sagt det", frågade ungen strängt. "Har mamma sagt det?"

"Nej, det är jag som säjer det", sa hennes far.

"Då gör jag det inte", sa ungen. "För nu ska jag ta emot båten."

Och handelsmannen skulle ta emot varorna från stan och hade väl inte tid att ta itu med sin uppnosiga dotter, för hon stod kvar där i regnet, medan vi samlade ihop allt vårt pick och pack. Vi var nog en ömklig syn just då, och inget undgick henne. Jag kände hennes ögon i ryggen, när vi lufsade i väg mot Snickargården.

Och där fanns fler ögon än Tjorvens. Bakom gardinerna i alla fönster i alla hus längs bygatan fanns det ögon som följde vår blöta karavan - kanske vi gjorde sensation i alla fall som pappa hade sagt. Han började bli lite betänksam nu, kunde jag se. Och bäst som vi gick där och när det forsade ner som allra värst, sa Pelle:

"Pappa, vet du om att det regnar in genom taket i Snickargården?"

Då tvärstannade pappa mitt i en vattenpöl.

"Vem säjer det", frågade han.

"Gubben Söderman", sa Pelle, och det lät som om han talade om en gammal bekant.

Pappa försökte verka oberörd.

"Jaså, det säjer gubben Söderman, vem nu denna förträffliga olyckskorp kan vara. Och det vet förstås gubben Söderman - tänk att inte agenten nämnde ett ord om det då!"

"Gjorde han inte det", sa jag. "Sa han inte att det var ett trivsamt gammalt sommarnöje, särskilt när det regnar, för då får man en sån liten tjusig swimming pool i storstugan."

Pappa gav mig en lång blick och svarade inte.

Och sedan var vi framme.

"Goddag, Snickargården", sa pappa. "Får jag presentera familjen Melkerson — Melker och hans stackars små barn."

Det var ett rött tvåvåningshus, och när man såg det, tvivlade man inte på att det kunde regna in genom taket. Men jag tyckte om det i alla fall. Jag tyckte om det från första början. Pappa däremot var livrädd nu, det märktes — jag vet ingen som svänger mellan olika humör så kvickt som han. Han stod stilla och glodde missmodigt på sommarnöjet som han hade hyrt åt sig och sina barn.

"Vad väntar du på", sa jag. "Det blir inte annorlunda."

Då tog han mod till sig och så gick vi in.

© Saltkråkan AB

Estonian

Väike Tjorven, Pootsman ja Mooses
Translated by Vladimir Beekman

 

Ühel juunikuu päeval

 

Mine ühel suvisel hommikul Stockholmis alla Rannateekaile ja vaata, kas seal seisab väike valge rannasõidulaevuke nimega ,,Soolavares I”. [...]

coming soon!

German

Ferien auf Saltkrokan
Translated by Thyra Dohrenburg
 

Ein Tag im Juni

Geh an einem Sommermorgen in Stockholm zum Kai am Strandväg hinunter und schau nach [...]

Sami

Sáltkråkán suolu mánát
Translated by Inghilda Tapio

 

Ovtta geassebeaivvi

Mana soames geasseiđida Stockholmma Strandvägena kájái geahččat lea go das vilges nuorrefanas namain “Saltkråkan 1”. Jus, de lea dat njuolga fanas ja ii leat eanet go njuiket fatnasii. Juste diibmu logis njurggáda dat vuolgimis, ja guođđá kájá, ja vuolgá iežas dábálaš mátkái, man loahpaha áhpeguji fávleleamos sulluin. Saltkråkan 1 lea ealljáris fanas mii diehtá ulbmilis, mátki lea dat vuodján eanet go golbmalot´ jagi, ja golmma geardde vahkus, ama ii niegat ge ahte suilu čáhcegeainnuid mat eai oba gávdno ge eare sajis máilmmis. Badjel govdes čolmmiid ja čađa baskes nuriid, meaddel ollut ruoná sulluid ja duhát geađge sulložiid suilu dat váibbatgeahtte, ii mana jođanit, ja beaivi lea niedjame go dat olle maŋemuš kájái, mii lea Saltkråkan, man maŋis lea ožžon namas. Dobbelii dat ii mana. Go dobbelis lea rabas mearra ja guorba ránes sullot, gos dušše hávda, skávhli ja eará čáhceloddi orru.

Muhto Saltkråkanis orrot olbmot. Eai nu gallis. Soitet nuppelohkkái. Goit dálviidáigge. Geasset gal bohtet dohko geasseguossit.

Ovtta geassebeaivvi diibmá leige diekkar geasse guossebearaš Saltkråkan 1 fárus. Áhčči njelljiin mánáin, goargguin Melkerson, Stockholbmalaččat, ii oktage sis lean leamaš Saltkråkánis ovdal. Danne ledje sii dál hirbmat vuordámušain, Melker, áhčči, eamemuš.

“Saltkråkan”son dajai. ”Liikon dien nammii. Danin láigudin dieppe.”

Su ovccinupp´loh´jáhkkásaš Málin, geahčai sutnje ja šluvggii oaivvis, o, go nie mielahin áhčči lea! Gii hede lea vihttalogi, muhto ealljár dego mánná, dego bártnáš ja eanet šurutgeahtte go iežas bártnážat. Dies dál čuččodii, dego ealljáris mánná juovlaruohtaeahkeda, ja vuorddašii buohkain illudeamiid su fuomášupmai ahte láigudit geassebartta Saltkråkanis.

“Diekkar leat ge” Malin logai.” Juste nie barggat ge, manat láigudit geassebartta sullos man birra it dieđe jur maidege, dan dihte dušše go namma orru vuogas.

“Mun jáhkken buot olbmuid dahkat nie”, bealuštii Melker iežas, muhto jaskodii jurddahit.” Ama ferte leahkit girječálli dahje eanet unnit iešlágánin gii dieinna mállin bargá? Dušše namma. ... Saltkråkan, haha! Earát gal várra mannet galledit álggos.”

 

“Muhtimat gal! Muhto it don!”

“Nu fal, dál lean goit mátkis” Melker logai gehpesmileain. ”Dál manan gallet!”

Ja son geahčai birra buriin mielain. Oinnii buot maid ráhkistii, guvges alit čáziid, ollut sulluid, albma ruoŧelaš ránes lássáiguin, gáttiin boares viesut, káját ja fanasnávsttut... son dovddai iežas háledit geiget gieđas ja njávkkastit buot. Dan sadjái dohppestii son Juhána ja Niklása čeabehiid birra.

“Ama lea fiinnis dáppe? Ipmirdeahppo ahte doai beassabeahtti orrut dáppe olles geasi?”

Juhán ja Niklás logaiga ipmirdit, Pelle nai logai iežas ipmirdit.

“Na, manne dii ehpet illut de, Melker logai.” Veahášge illudivččiidet!”

“Meinna málliin”, Pelle árvalii. Son lei čiežajahkkásaš iige máhttán illudit gohčumiinna.

“Muhkumiinna”, Melker logai ja bohkosii ilgadit. De geahččalii ieš mugádit ja su mánát himihedje giitevaččat.

“Bidjet dego gussa” Juhán logai ja Málin jotkii:

“Eat go mii sihhkarvuođa dihte vuordde muhkumiinna, dassážii go leat oaidnán viesu?”

Diesa ii Melker liikon.

“Viessu, lea áibbas buorre, nu logai áirras. Olmmoš ferte jáhkkit nuppi olbmui. Son duođastii vel. Lea dakkar albma vuogas boares geassebarta.

“Vuoi, go ollelivččiimet ge”, Pelle logai. ”Hálidivččen dál oaidnit dien geasse bartta.”

Melker geahčai diibmosii.

“Diimmu geažis, reaŋggažan! Várra mii dassážii gal leatge buohkat measta nelgon juo, ja árvidehpet maid mii de dahkat”?

“Borrat”, Niklás árvalii.

“Juste fal. Mii čohkkedit vieso gurrii beaivvádahkii boradit niesti maid Malin lea ráhkadan. Rássegieddái, ama nu ... dušše čohkkádit das ja návddašit geasi.

Pelle logai, ”vuoi”! Hede mun mugádan.”

Muhto mearridii de dahkat juoidá eará. Diimmu vel vuordit lei áhčči dadjan, ja ain gávdnuje dahkamušat fatnasis. Eanas mohkit ledje juo oahppásat. Son lei gorgŋon buot ráhppáin ja guovlalan buot gelddolaš nurkkiin ja mohkiin. Lei coggalan njunis vuodji látnjii ja gevrijuvvon olggos doppe. Lei fitnálan mohki biebmolanjas ja doppe maid gevrijuvvon olggos. Son lei viggan kapteinna stivrenossodahkii muhto ii luiton sisa. Son lei čužžon ja geahččan vulos mášiidnalatnjii gos buot skruvát ja veivvat derpe ja johte birrat birra. Son lei giŋgodan fanasruovddas ja čolgan dan vilges boršu soarpečáhcái maid fanas ráhkadii. Lei juhkan juhkosa ja bullaid borran fatnasa bajitgearddis. Son lei bálkon bullabihtáid nealge skávlliide. Son lei hupman measta juohke ovttain fatnasis. Lei geahččalan man jođanit sáhttá viehkat fatnasa njunnegeažis maŋŋegeahčái ja lei álot bargiide ovddas go fanas ain ollii soames kájái ja go sii galge loktet gálvvuid gáddái. Juoa, son lei dahkan buot maid juo čieža jahkkásaš bárdni dábálaččaid sáhttá dahkkát suologierdo fatnasis. Dál son lei ohcáme juoidá ođđasa, ja áicái ge olbmuid geaid son ii lean oba fuobmán ge ovdal. Fatnasa njunnegeažis čohkkádii olmmái geas lei nieiddaš bálddas. Nieiddaža guoras lei beaŋkka man nalde lei garjá ruovde loddebeasi siste. Ealli garjá! Diet bijai Pelle johtuii. Danne go son liikui buot elliide, buot mat lihkadedje, girde dahje behke almmi vuolabealde, lottit, guolit ja njealljejuolggagat. ”Vuogas eallit” gohčodii son daid, ja meidnii maid rihcecuoppuid ja vieksáid, rássečuoikkaid ja ruovdegoppaid ja eará divrrážiid.

 

Muhto juste dál lei dies diet garjá, áibbas ealli garja!

Nieiddaš modjestii ustitlaš bánehis mojiin sutnje go son bisánii dan loddebeasi gurrii.

“Du go lea garjá”, son jearralii ja coggalii suorpmas loddebeasi ruovderágu gaskii guoskahandihte garjjá. Man ii livččii galgat. Garjá čuolestii ja hede son gal geassilii eret gieđas.

“Várut ”Gáddenjuikun-Gállás”, nieiddaš logai. “Juoa, mu lea garjá ... ama lea addjá?”

Olmmái su guoras nivkalii.

“Dieđusge!, Stiinná garjá”, čilgii son Pellii.” Dalle goit go son lea mu luhtte Saltkråkanis.”

“Orrubeahtti go Saltkråkanis”, Pelle ilošmuvai. ”Mun nai galggan dán geasi. Mun meidnen mii áhččiineamet galgat orrut Saltkråkanis.”

Olmmái geahčai innogasat sutnje.

“Nu go, juomisnu. Dii han lehpet ge láigon boares snihkkár-stobu?”

Pelle nivkalii.

“Juoa, mii dat leat. Leago buorre viessu?”

Olmmái geahčai állooivviid, orui jurddaheme. De bistii imáslašlágán bohkosiid.

“Juo! Juoa gal dat lea buorre.

“Movt nu”, Pelle jearai.

Olmmái bohkosii fas.

“Go dáhkki ii arvin jeage čázi dasa sáhttá liikot dahje ii.”

“Dahje ii liikot”, dajai nieiddaš dego skájanaš. ”Mun in goit daga dan.”

Pelle jurdilii. Dien son ferte áhččái muitalit. Muhto ii juste dál. Go dál son ferte geahččat garjjá, mii lea áibbas dárbbaslaš. Ja diet Stiinná, geahččalii vissa viissástallat. Ama anin somán go sus lei garjá man olbmot hálidedje oaidnit, ja go son vel son gii lea juo stuora bárdni. Diet Stiinna lei unna nieida-čivggaš, viđejahkkásaš, muhto garjjá dihte sáhttá Pelle váldit su stoahkanguoibmin geasi badjel dahje dassážii go gávdná buoret olbmá.

“Sáhtán boahtit guossái soames beaivvi! Dajai son duođas. ”Guđe dálus orrubeatti”?

“Rukses,” Stiiná dajai, buorre diehtu muhto ii dainna viison.

“Jeara mis gos Södermanni orru” su áddjá logai, ”oaččot diehtit, dan goit dihtet buot olbmot.”

Gárjá rágui sieđđalis jienain ja orui mášohin. Pelle geahččalii fas coggalit suorpmas loddebeassái ja cukkohalai fas gárjái.

“Diet lea viissis”, Stiinná logai. ”Máilmmi viissis, lohkká áddjá.”

Pelle mielas son hirbmidii. Eabá goabbáge sáhte diehtit ii Stiinná iige su áddjá mii máilmmi viisámuš loddi lea.

“Mu áhkus lea pápegoja,” Pelle dajai.” Mii máhttá dadjat´mana juo doppeliidda´!”

“Mii ipmášiid dat lea,” Stiinná logai. ”Dien gal máhttá mu nai áhkku.”

Pelle bistii bohkosiid.

“Ii dat leat áhkku gii dadjá nie. Dat lea papegoja!”

Stiinná ii liikon go su atne boagustussan. Son eddui.

“Fertet dadjat dakkar málliin, vai dan ipmirda”, dajai son suhtus. Ja jorgalii oaivvis nuppos ja geahčai dušše fanasruovdda badjel, iige son hálidan šat hupmat dieinna bieđđu bártniin.

“Hei dasto, Pelle logai ja vulggii ohcat iežas iešguđetguvlui bieđganan bearaša. Son gávnnai Juhána ja Niklása bajimusas, go áicái sudno, de son diđii juoga lei boastut. Oruiga heajos mielas ja Pelle šurragođii-son go lea dahkan juoidáid mii berrešii čuohčat oamedovdui.

“Mii ieal”, jearai son mášoheamiid.

“Gea do” Niklás logai ja cuigii belggiin. Ja Pelle oinnii. Dobbelasas ruovdda vuostá mieiggai Málin ja su guoras čuvgesalit ullobáiddat guhkes nuorra olmmái. Soai boagusteigga humadettin, ja alit ullo-báiddat geahčai Málinii, sin Málinii, dego livččii fáhkkestaga gávdnan golli báikkis gos ii lean vuordime ge dan.

“Diet go vel galggai,” Niklás logai. Jáhkken buot šaddat buorebun go gávppoga guđiimet.”

Juhán šluvgilii oaivvis.

“Dien go jáhkket! Oaččolit doalvut Málina suolui gasku Nuortaábi, ja hede livččii soamis boahtime vuoji gii áiggošii juste dan seamme suolui.”

Niklás gávkkai ullobáiddahassii.

“Jurddaš, ii oappás ge oaččo ráfis atnit! Galggalii cegget dekkar galbba su gurrii ...`Gildon bissáneapmi`!”

Son geahččestii Juhánii ja boagusteigga. Eaba soai duođas vuostehagostallan jus soamis irgalii Málinii, vaikko dat dáhpáhuvai oktii goartilis, Juhána mielas. Ii jur duođas, vaikko gávdnui ge veaháš mášohisvuođadovdu jurddaš jus Málin soames beaivvi ráhkástuvalii dan mađe ahte gihládivččii ja de vel loahpas náitalivččii!

“Movt mii birgešeimmet Málina haga”, Pelle lávii dadjat ja dien sii buohkat dovde ja jurddašedje. Danne go Málin lei bearraša dorvu ja duvdda. Eatni jápmima maŋŋel, go Pelle riegádii, lei Málin leamaš dego eadnin Melkersonne bártnážiidda, nu maid Melkerii. Vuostaš jagiid unni ja mánnálaš ja dego lihkohis eadneriehpu muhto dađistaga stáđismuvai oahpai snissut ja bealkit ja bassat ja láibbastit vel bullaid`- nu son ieš goit lea čilgen buot bargguidis.

“Muhto don bealkkát dušše dalle go lea dárbu”! Pelle duođastii dan álot.” “Leat eanemus linis, buorre ja siivo dego gániidna.”

Ovdal ii lean Pelle ipmirdan manne Juhán ja Niklás eaba liikon Málina irggiide. Son lei leamaš nu vissis ja oadjebas dainna ahte Málin lea okta gii agebeaivái boahtá gullot Melkerssonne bearrašii, vaikko man ollu ullobáiddahat girbmidivčče su birra. Malin lei ieš diehtemeahttumiid loahpahan Pelle oadjebasvuođa. Mii dáhpáhuvai go son oktii vealládii seanggastis nahkariid bivddidettin. Mat eai boahtán, go basadanlanjas gulai son Malina lávllu. Pelle ii lean dan gullan ovdal, ja moadde sáni das deive su ratti dego livččii časkon.

“Studeantta easka váldán, náitalan ja mánnen...” lávllui Málin dieđitgeahtta bohtosiin.

“Studeantta easka váldán ”... dien, lea Málin dahkan! Ja de ... de ii lean eanet go vuordit loahpaid! Das vealludettin bivaštuvvagođii Pelle. Son ipmirdii movt šáttá geavvat, dien ii lean ovdal ipmirdan! Málin boahtá náitalit ja de jávkat, sii bázále iehčaneaset Nilssonne áhkuin gii dušše livččii njeallje diimmu beaivái sin luhtte.

Surgadis jurdda diet ja Pelle viehkalii dorvvuhisvuođainnis áhčis lusa.

“Áhčči, goas Malin náitala ja goas mánne” jearai son doarggisteadji jienain.

Melker loktii čalbmegulmmiidis. Gii ii lean gullan Málinis diekkar áigumušaid, ja iige ipmirdan dan ahte Pelle jearai dien balus dihte.

“Goas son náitala” Pelle nággii.

“Dien beaivái ja dien boddui eai leat mis dieđut”, logai Melker.” Ja dien birra it dárbbat don jurddahit, reaŋggažan.

Muhto Pelle lei šurran dan rájis juo, ii juohke bottu, ii juohke beaivvi ge, muhto duollet dálle ain, go gávdnui ággá dasa. Dego mat juste dál. Pelle gáivvai Málina ja ullobáiddaha guvlui. Lihkus oruiga hivasdahttaleame. Ama ullobáiddat galggai báhcit boahtte stáffui.

“Mana dearvan Krister” huikkihii Málin ja ullobáiddat fas:

“Boađán soames beaivvi mutorfatnasiin oaidnit de gávnnan go du dalle.”

“Mu mielas it galgga dan dahkat”, mulljárdii Pelle suhtus. Son mearridii sihtat áhčis cegget dakkar galbba Snihkkárviesu stáffui dego ´Gildon bisaneapme´ dakkara man birra Niklás lei hupman, dan galggai Pelle ordnet.

Livččii álkkit leamaš Málina oažžut ráfis atnit, jus ii livččii leamaš nu fiinnis, Pelle ipmirdii dan. Ii dan ahte livččii dárkilit geahččan su, muhto diđii ahte lea fávru. Buot olbmot lohke dan, sii atne fiidnán čuvges vuovttaid ja ruoná čalmmiid, dego Málinis juo ledje. Dasa gal várra ullobáiddat nai liikui.

“Mii romahiid dus diet gis lei, Juhán jearai go Málin bođii sin lusa.

Málin boagustii.

“Ii mihkege romáhiid. Okta gean deiven Bosse studeantta feastas. Vuogas olmmái.”

“Eareliiggánis romát”, Juhán garradii. ”Galggat fal váruhit, čále beaivegirjásat dan.”

Ii lean dušši dihte Malin girječálli nieida. Son maid čálii, muhto iežas suollemaš beaivegirjái. Dasa son čálii iežas váimmu jurdagiid ja nieguid ja de vel maid buot Melkersonne bártnážiid bahás daguid, Melkera maid. Son lávii uhkidit sin dáinna:

“Vuordibehtet go deaddilahtan beaivegirjján. De goit bohtet buot din dagut oidnosii, čuoma rádjái.”

“Haha alddat dagut hál goit bohtet oidnosii! Juhán várrii.” Ama merket dárkilit gean ain du šejkiin leat deaivan?”

“Daga registera, vai it fuomášgeahtte vajalduhte ovttage, Niklás árvalii! “Per XIV Olof, Karl XV Karlsson, Lennart XVII och Åke XVIII. Šattálii buorrin hálddahusvuorrun, jus beasat joatkit.”

Sihke Niklás ja Juhán leigga dál oba vissásat dasa ahte ullobáiddahas šattalii Krister XIX.

“Hálidivččen diehtit, movt son govvida su, iežas beaivegirjái” Niklás logai.

“Earenoamáš romát iešbuorre ja ráhkijuvvon oaivvat” Juhán árvalii. ”Dábálaš heabehis šliedda.”

“Dien go jáhkát Málina oaidnun leahkit”, Niklás logai.

Málin ii čállán sánige Krister XIX, as beaivegirjásii. Son han njuikii eret fatnasis iežas stáffus iige guođđán maidege su sivvui. Ja dušše goartila maŋŋel lei Málinis miha árvoseappot deivvadeapme mii vajalduhttihahtii buot earaid. Dat lei go fanas suolggai boahttevaš stáffu guvlui ja go vuostaš geardde oinnii Saltkråkana. Deaivvadeami čálii beaiveirjái:

Málin, Málin gos leat jávkan ná guhká? Dát suolu lea dás vuorddašan du, jaskadit ja ráfálaččat lea dat leabbádan dás áhperavddas, buvrriidisguin, boares gilleluottainnis, stáffuiguin ja bivdofatnasiiguin ja buot iežas čábbodagainnis, ja don it leat diehtán dan, iigo leat gáfat? Maid son ipmil jurdilii, go son luovai dán suolu? `Hálidan seaguhusa´. Vissa jurdilii. ”Galgá guorbbas, ránes roaves bávttit galget. Vuogas ferte leahkit ja ruonis, oalgemuorat ja soagit, lieđđegiettit ja lieđđebohtu, hálidan oba suolu govdut uvgesrukses ruvssuiguin ja eatnat vilges liđiiguin dan beaivvi go Málin Melkerson boahtá dohko, miljuvnnaid jagiid geažis. Na ráhkis Juhán ja Niklás, dieđán dudno jurdagiid, jus suoli logalivččiida dán, alli daga dan: Leago diet jahkihahtti? Na jáhkitgeahtte illudan, iprmideahppi go ahte Ipmil luovai Saltkråkana juste dákkarin, iige earelágánin, ja go son de vel fuobmái bidjat dan leabbát dego šiellan ábi olggumuš ravdiii, gos beassá ráfis leabbát ja leahkit movt lea ja sullii nu movt lea jurddašan ja go mun lean bessan boahtit deike.

Melker lei dadjan:

“Galgabehtet oaidnit ahte buohkat leat kaja nalde vuordimin min. Mii gal boahtit hirpmásduhttit sin.”

Juste nu dat ii šaddan. Arvvii lossadit go fanas gáddii, ja kajas čuoččui dušše okta unna olbmoš ja beana. Lei nieidamánná ja sullii čieža jahkkásaš. Son čuoččui das, dego livččii darvánan kajai, arvi snjoarai su badjel muhto ii son lihkkasan. Lei sáhttit jahkkit ipmil luovai su seammás suoluin, jurdilii Málin, ja bijai su diesa, suolu mearrideadjin ja fáktan ágálassii.

 

Nie unnin in leat vel iežan dovdan, Málin čálii beaivegirjái, go dalle go šadden dien máná čalmmiid ovddas loses arvedálkin guoddit diŋgagálvvun fatnasis gáddái. Su geahččastagat dego oidne buot. Jurddašin, diet goit ferte leahkit ieš dat Saltkråkan ja jus diet čivga ii dohkket min de mii eat aginisge boađe dohkkehuvvot dán suolus. Danin jerren ge dego lavejit mánáin: ”Mii du namma lea?”

“Tjorven” son loga. Ja diet vel dasa!Tjorven namat go sáhttá leahkit nie gonágasláš?

“Ja du beana”. Jerralin.

De son geahčai njuolga mu čalmmiide ja jearai siivvut:

“Hálidat go diehtit lea go mu beana vai hálidat go diehtit dan nama?”

“Goappašiid”, mun lohken.

“Mu lea beana ja namma lea Båtsman”, son logai, nu vuollegaččat dego dronnet gii muitalii jiellat eallis birra.

Ja aiston makkar ealli! Lei S:t Bernhardsbeana, dat stuorimus maid leaččan oaidnán. Lei gonágaslaš mállet seamme dego su eamit ja mun álgen jáhkkit ahte buot dán suolus leat visot seamme sullasaččat ja miha buorebut go mii gávppotlaš riebut. Muhto de ilmmai okta siivos siellu-gii soitii leahkit suolu gávpeolmmái, ja luvvon dábálaš olmmošlaš mihtomeariid mielde, son buorásdahttii min nu fiidnát ja sávai buresboahtima Saltkråkanii ja de son muitalii Nisse Grankvist lei su namma ja dagai dan almma jearatgeahtte. Muhto de dadjalii heammásduhttimiid.

“Mana ruoktot Tjorven”, dadjalii son dan gonágaslaš mánnái, jurddaš go duostai ja jurddaš lei áhčči diekkar mánnái! Muhto diet ii ábuhan.

“Gii dan lea dadjan”, čivga jearai garrasit.”Eadni go lea dadjan?”

“Ii, mun lean gii dajan dan”, su áhčči logai.

“De in daga dan”, čivga dajai. Go dál áiggun duostut fatnasa”:

Ja gávpeolmmái gii galggai váldit vuostá gálvvu mii bođii gávppogis ii astan nutkalit su ceakkooivvat nieidda, gii ain čuoččui arvvi ovddas, dan botta go mii čohkkiimet diŋggaideamet. Dieđusge oruimet ussilat, ja son gal oinnii buot. Su čalmmit čuvvo min, go mii dulmmodeaimmet Snihkkárvisu guvlui.

 

Eai dušše Tjorvena čalmmit čuovvon. Láseliinniid duohkin buot viesuin gili luoddabeallás ledje čalmmit mat čuvvo min njuoskan ráiddu-ama bovttiimet ge fuomášumi juste movt áhčči lei lohkan. Son vihkugoađii fuomášumi, oidnen dan. Ja go mii das vácciimmet ja go arvi snjoarai eatnamii de Pelle lohkká:

“Áhččii, dieđát go don ahte Snihkkárvissui arvá sisa?”

Áhčči gal dušše bisanii gasku čáhceláttu.

“Gii dan lohkká”, son jearai.

“Södermanni”, Pelle lohkká, dego livččii hupmame soames oahpes olbmo birra.

Áhččii geahččalii leahkit berošgeahtta.

“Já nie go lohkká Södermánni, gii hal diet nai hárbmadis olmmái šáhttá leahkit. Diet Södermánni go mahkas diehtá dan - imaš go láigudeadji ii namuhan dien dalle!”

“Iigo namuhan dan, mun lohken. “Iigo lohkan dien viesu hui buorrin geassestohpun, ja vel arvedálkin, go dalle han oažžu hui buori vuojadanbáikki stohpui”.

Áhčči geahččestii hilbbus munjje iige vástidan.

Ja de mii olliimet.

“Bures Snihkkárviessu”, áhčči logai. ”Gea dá boahtá Melkersonne bearraš-Melkera ja su mánneriebuit”.

Lei rukses loktaviessu, ja go dan oinnii, de ii aktat ge eahpidan ahte sáhttá arvit sisa. Muhto liikujin goit liikká dasa. Liikojin das juo álgoviđis. Áhččii gal orui hui balus, dat oidnui-In dieđe ovttas gea nie fáhkka dovdduid molsašit dego sus. Áhčči bisanii surolaš mielain gáivašaddat dan viesu maid lei láigodan alces ja mánáidasaide.

“Maid don vuorddat”, mun lohken. “Ii dat buorrán”.

De lihkkasii ja nu mii manaimet sisa. 

 

Kindly supported by the Swedish Arts Council, 2017

  • Country in which the text is set
    Sweden
  • Featured locations
    Stockholm
    Norröra
    Stockholm Archipelago / Stockholms skärgård
     

    In the original tv series and the later novel the “Seacrow”, actually the “Salty Crow”, is a small island far out in the Stockholm archipelago as well as the name of the ferry who carries summer guests into the archipelago. In reality the Salty Crow was the name of director Olle Hellbom's private boat. The tv series was shot mainly on an island in the northern part of the Stockholm archipelago called Norröra (Northern ear) as well as it's sibling Sydöra (Southern ear). Many scenes were also filmed at Åland, i.e. Finland. Some good forty years later, particularly Norröra still draws some profit from this fact. Astrid Lindgren was familiar with this part of the archipelago and in the novel names of other islands located there for real, for example Gräskö, are mentioned.

  • Impact

    “Seacrow Island” is the story of widowed father Melker Melkerson who has rented a house for himself and his four children on an island in the far out Stockholm archipelago during summer. The novel depicts the interactions between Melkersons as “summer guests” – a term that was coined in the era between the two world wars, when the Swedish middle class started using the archipelago as their summer retreat - and the islands year-round inhabitants. It is the only work of Astrid Lindgren that was written directly for television. At first there was a manuscript, turned into a much beloved and well known tv series by Olle Hellbom and Olle Nordemar. The book was published in 1964, after the series had already run. Unlike most of Lindgren's books the novel is not told consequently from the viewpoint of children. Instead it is partly written in diary form and the events are recaptured by Melkersons' 19 year old daughter Malin, who assumes the role of the mother in the family.

    Melkersons' main counterpart among the islanders is the family Granqvist: father Nisse, mother Märta and their three daughters. The soon to be teenage girls Teddy and Freddy quickly pair up with Melkersons' boys Johan and Niklas. Grankvist's youngest girl Tjorven befriends both Melkerson himself and his boy Pelle, who is an animal-lover and in awe with Tjorven's huge St. Bernhard dog, Boatsman. Among the smaller children is also Stina, granddaughter of a grumpy but warmhearted old man called Söderman. The novel focus on the children's adventures on the island itself and at sea. The failures of father Melkerson trying to tackle the practical sides of life in the archipelago functions as a running gag. Melker is an unhandy dreamer, an author who's biggest trait is the intense love he displays for his children. He is not a very stereotypical man. Likewise Teddy and Freddy, with strikingly gender confusing names are presented as more skilled than Melkersons boys at rowing, fishing, etc. Not to speak of their little sister Tjorven, who is the story's main problem solver and presented as an embodiment of the archipelago itself. Half a century later it is mainly the character Malin, who carries the role of the stand in mother with much too perky ease for a 19-year-old, that reminds us this story was originally set in the early sixties. With these characters, Astrid Lindgren did not merely display a progressive understanding of gender roles, but created a symbolic difference between islanders and summer guests.

    In the early 20th Century the perception of the archipelago as a landscape to which man retreats, i.e. of nature that is to be enjoyed rather than survived, was still an elite notion, beheld by the wealthy enough citizens who could afford mansions on a small island or coastal strip of their own. But when Lindgren wrote the “Seacrow Island” in 1964 the colonization of the archipelago had changed its face. The islands were quite literary within reach of ordinary people and many permanent inhabitants lived off the incomes from summer guests. In reality the relationship between the islanders and city dwellers was not always easy. In the 1970s the last generation who had led a self-sustaining existence in the archipelago started dying, and the Swedish middle class began traveling abroad during summer holidays. Today the year-round life on the islands that Lindgren idealizes is an exception, but it does exists – unlike the cod that the children of the novel are fishing and eating together. Environmental pollution has changed underwater life in this part of the Baltic Sea forever.

    In the end of the original story Melker Melkerson is able to buy the small house on Seacrow Island for his family. The episode is symptomatic of the prevailing idea of that time, when the archipelago was considered an idyll within reach for everyone. In the novel, a man who has never set foot on the Seacrow island wants to buy the very same house. But the islanders, especially Tjorven, rise to help their friends keep their paradise. With Astrid Lindgren, the summer guests who have come to love the archipelago get rewarded, while the stranger who behaves like a colonialist has to leave. Apparently the author herself felt that she was up to portraying life in the archipelago to a broader audience only since she had gathered some 30 years of her own experience. Astrid Lindgren was that humble summer guest herself, one might argue.

    After the tv series ran in Sweden in 1964 the characters quickly gained a life of their own. In the 1960s and 70s the series was broadcasted in many other countries as well, and still today people tend to associate the different characters with the respective actors. The novel was published later during 1964, and has since been translated into 19 languages. During the 1960s four further movies were shot for the cinema, based on some of the youngest characters. In 1968 the original tv series was cut into a movie as well.

  • Balticness

    Life in the archipelago, i.e. the immanent presence of the Baltic sea, is the very core of “Seacrow Island”. The islanders know how to deal with this presence, the summer guest has yet to learn how to fish, how to row, and how to keep calm when the fog rolls, etc. It is a symbolic, and romanticized, portrait of the relationship between the natives of that particular landscape, and the summer guests who are at once colonialists and neighbors.

    Unn Gustafsson

  • Bibliographic information
    Astrid Lindgren, Vi på Saltkråkan. Stockholm: Rabén & Sjögren 1964, p. 5-18
  • Translations
    Language Year Translator
    Danish 1965 Ellen Kirk
    English 1968 Evelyn Ramsden
    Estonian 1969 Vladimir Beekman
    Finnish 1965 Laila Järvinen
    German 1965 Thyra Dohrenburg
    Icelandic 1979 Silja Ađalsteinsdóttir
    Latvian 1970 Elija Kliene
    Lithuanian 1987 Eugenija Stravinskiene
    Norwegian 1965 Jo Tenfjord
    Polish 1972 Maria Olszańska
    Russian 1971 Ljudmila Braude & E. Milëchinoj
  • Year of first publication
    1964
  • Place of first publication
    Stockholm
  • Link